Det finns ett fyravåningshus i Haifa som alla känner till. I det lever kristna arabiska, muslimska, judiska och armeniska familjer sitt liv i sämja, utan dramatik. Konstellationen har uppstått spontant. I ett land där nästan all samvaro mellan araber och judar är organiserad - fredsmöten, demonstrationer och projekt - blir det där huset i Haifa en sinnebild för hur det kunde ha varit, om inteÉ

Bland konstnärer, brottslingar, journalister och politiker florerar personliga relationer mellan judar och araber. Men de flesta judars samröre med det andra folket inskränker sig till sabbatsutflykter i Galileens byar, ett bruk som tills vidare lagts på is.

En av Jerusalemuniversitetets många serveringar är de arabiska studenternas stamlokus. På detta ställe - Café Bagdad i folkmun - är segregationen grafiskt tydlig: judiska sällskap vid sina bord, arabiska vid sina. Blandade sällskap består nästan alltid av lärare, inte elever.

Det är mot denna bakgrund fredsbyn Neve Shalom/Wahat al-Salam nått berömmelse. Det rör sig inte om mer än 60 familjer - judar, palestinier och en och annan kristen europé - men genom att leva samman och låta sina barn gå i samma, tvåspråkiga, skola sätter detta mikrokosmos omgivningens etniska inkompetens i skarp och litet pinsam relief. Byn är inte bara en boendeform, utan ett livsinnehåll, ett politiskt projekt och ett framgångsrikt företag. Tiotusentals personer - skolbarn, lärare, advokater och studenter - har studerat samlevnad, konfliktlösning och Mellanösterns historia här.

Byn ligger mitt i Israel, nära trappistklostret Latrun, och har ett välskött pensionat där utbölingar kan koppla av och studera det sociala experimentet. (En term de infödda ogillar; i deras ögon är samlevnad ett normaltillstånd.) Den morgon vi anländer är den sedvanliga friden störd av de våldsamma och traumatiska kollisionerna mellan polisen och Israels arabiska medborgare. De animerade debatterna från ivrigt gestikulerande klungor är dock inte resultatet av någon oenighet, fördömandet av polisens agerande är enhälligt.

- Jag kommer just från Galileen, säger fredsbyns "borgmästare" Anwar Daud. Vi har försökt ställa vår expertis till förfogande, men det är svårt att göra något på det här stadiet. Idén med konfliktterapi är ju att desarmera saker innan de exploderar.

Anwar kommer från Shekh Danun, en muslimsk by i Galileen nära kusten, och flyttade till fredsbyn för femton år sedan. Jag undrar om han är arg.

- Ja, det är jag. Många israeler är rasande över att också "deras" araber spärrar vägar och kastar sten, som de ockuperade palestinierna. Men samtidigt spärrar bosättare vägar och och kastar sten på Västbanken. Den regering som tog sig för att skjuta skarpt på dem, som man gjort med oss, skulle falla ögonaböj. Det är en skillnad de flesta judar är blinda för - utom, i bästa fall, de som studerat här.

Anwar höjer inte rösten. Hans lugn är en resurs för fredsbyn, som själv tvingats rida ut en hel del stormar på sistone. Häromåret nästlade sig konfliktens orm in i deras ideologiska paradis, när Tom Kita'in, det första barn som föddes i fredsbyn, nådde värnpliktsålder. Det var inte helt lätt för byns araber att se en av byns egna i uniform.

1997 var Tom en av de 76 soldater som dödades då två helikoptrar på väg mot Libanon kolliderade. Hans far Bo'az, som är rektor för skolan, ville hugfästa minnet av honom med ett monument, men det stötte på motstånd från flera grannar - Tom hade ju varit enrollerad i den Libanonpolitik fredsbyn bekämpade.

Till denna heta potatis lades ännu en, i våras, då Bo'az bjöds in att tända en av eldarna vid Israels självständighetshögtid. Detta hedersuppdrag var för Bo'az ett efterlängtat tecken på att det officiella Israel, efter många års misstro, erkände byns nyttighet.

Men därhemma opponerade sig många, araber och judar, mot att vara representerade under sionismens årliga galaföreställning, och Bo'az tände till slut elden i samlevnadens, inte i fredsbyns, namn.